1997
1997. Jockes liv går vidare i skolan och hemma. Spelar väl antagligen hockey i Tidaholms HF och softar.
Dismember är ett utav de band som hör till grundarna utav svensk dödsmetall. Deras debut Like An Ever Flowing Stream kom ut 1991 och är en utav de bästa skivorna som någonsin gjorts av ett svenskt metallband. Dismembers kännetecken är den drivande tvåtaktsbaserade riffuppbyggnaden som läggs över såkallade "Beeswarm" riff, namngivet efter bi/geting surr.
Hur låter då Death Metal? Väldigt heavy metal blandat med döds. Harmonislingor som klingar Iron Maiden och väldigt klassisk heavy metal blandas till den perfektion att det blir örongodis för lyssnaren. Det är väldigt skickligt gjort, speciellt gitarrspelet. Låtar som "Of Fire" och "Misantrophic" är hetsiga och underbart vackra att lyssna på, något som man inte brukar förknippa med just dödsmetall. Självklart har vi "Of FIre" på youtube, här från dvd:n "Live Blasphemies" http://www.youtube.com/watch?v=vv0ADPK7KnA
Men sedan finns det en annan sida utav detta album, de skitiga, snortunga och blytunga låtarna. Man kan höra skillnaden på vissa låtar som "Stillborn Ways" och "Killing Compassion". Särskilt "Killing Compassion" är över jävligt tung och snabb. Detta gör att Dismember lyckas blanda melodiska heavy metal klingande låtar och brutala dödslåtar väldigt väldigt bra.
Om man gillar Iron Maiden så kan man lungt slänga ett öra på denna skiva, och om man är ett fan utav dödsmetall och Dismember så SKA man lyssna på denna skiva!
1996
1996. Så vart man åtta bast gammal. Har avärkat ett år av totalt 9 med samma klass. Mina musikaliska sinnen har ännu inte utvecklas till perfektion, kanske till viss del beror på vår klasslärarinna som envist spelade skit melodier på sitt piano om gud och Rönnerdahl (Evert Taube). Tur att man har en storasyster som lysnnar på Iron Maiden!
None So Vile av Cryptopsy är för många en utav de främsta skivorna inom teknisk dödsmetall, och om man gillar hyper brutalt ultra mangel så finns nog redan denna skiva i den personliga skivhyllan. Låtar som "Slit Your Guts" och "Phobophile" är så brutala att man undrar om något band någonsin kommer toppa den ondska som sipprar ut ur högtalarna. "Slit Your Guts" live på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=R20v3Mjb9Zg
Cryptopsy är väl kända för sin sångare Lord Worm och hans lite annorlunda growlande. På denna skivan är det totalt omöjligt att urskilja vad han sjunger om, men det är inget dåligt med det. Rösten passar in som en handske och gör allting precis så skitigt och tungt som det ska vara. Om ni har tid ska ni kolla upp texterna han skriver, för de kan både vara råa och brutala, men också ibland spetsat med humor.
Cryptopsy har också en utav världens bästa trummisar, nämligen Flo Mounier. Hans spelskicklighet är det som driver bandet frammåt, och det är minst lika givande att enbart lyssna på trummandet som det är att lyssna på gitarrerna. Kolla in Flo Mounier här när han spelar "Mutant Christ" från skivan Blasphemy Made Flesh: http://www.youtube.com/watch?v=ZJhZ5txiAFI
1995
1995. Joacim har nu blivit första klabbare, och börjar snabbt få kunskaper om plus och minus samt alfabetets alla krummelurer som tydligen är bokstäver. Ordet "härskarvälde" lär man sig dock inte första dagen som nybörjare i andra bänkraden.
Morbid Angel´s Domination skiva var nog en utav dom gladaste överaskningarna jag någonsin upplevt när jag först hörde/såg spåret "Where the Slime Live". En underbart släpig låt som är tung som ett jätte pentagram gjort på halva Kebnekajse, och vilket solo! Trey Azagthoth bokstavligen gjorde så att jag fick gåshud första gången jag hörde det spelas på hans 7-strängade Ibanez gura med slimegrönt plektrumskydd. Videon finns självklart på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=OWyRE8wtXXc
Mordid Angel var nog det första Florida döds bandet jag först hörde (kan ha varit Deicide också) så jag var ganska ny på teknisk dödsmetall som många gånger förknippas med Florida döds. Teknisk dödsmetall kan ibland vara krävande att lyssna på, då takterna ofta svänger lika många gånger som en arm i en moshpit (lyssna t.ex. på Crytopsy). Och detta gäller även Morbid Angels musik, för det kan ta några lyssningar innan man får grepp om musiken.
Om vi nu ska kolla lite djupare i låtlistan på Domination så finner vi en given låt iform av "Dawn of the Angry". Detta är en ond jävel, hör bara det djävulska trummspelet av Pete Sandoval så fattar ni vad jag menar. En annan goding på skivan är lite längre upp i låtlistan nämligen "Eyes to See, Ears to Hear", ett måste för den som gillar lite långsammare och tyngre låtar.
Om man lyssnar på skivan så förstår man varför Morbid Angel är en utav de högst respekterade banden inom Florida döds genren, och jag tycker ni borde nosa upp den!
1994
1994. Joacim börjar på sexårs och möter några vänner som han fortfarande är bra kompisar med. Men hur var 1994 som musik år? Svaret är: nästan för bra.
Jag hade svårt att välja vilken skiva som skulle bli 1994 års milsten. At the Gates släppte sin skiva Terminal Spirit Disease, Cryptopsy släppte deras debut Blasphemy Made Flesh och Fu Manchu släppte No One Rides For Free bara för att nämna några. Men jag tog det svåra beslutet som en man och valde Grave´s platta Soulless som 1994 års skiva.
Och det gjorde jag rätt i, för vilket sväng det är i denna skiva! Låtar som "Soulless" och "Bloodshed" är riktigt ösiga, och man tröttnar aldrig på dom. Entombed må vara grundarna utav det svenska deathmetal soundet, men Grave förvaltade det med denna skiva ypperst bra.
Om vi nu ska prata teknikaliteter, så räknas Grave i dagsläget som ett tekniskt death metalband. Dock har väl aldrig bandet i sig vart kända för några riktiga super solon osv och inte på denna skiva heller, men det är inte därför man ska lyssna på Soulless. Skivan är en riktig svensk dödsplatta, ingen teknisk metal platta, och det gör att den har ett unikt sound. Dom låter som dom själva gör, om man kan säga så.
Efter skivan var gjord lämnade Jörgen Sandström (bassist/sångare) bandet för att spela i Entombed 1995. Det var lite synd, för det klassiska Grave soundet tog lite stryk utav detta. Men Grave håller fortfarande igång och är värda närmare titt för dom som inte vet vilka de är.
Videon till "Soulless" finns här: http://www.youtube.com/watch?v=iUkgUaKD188
1993
1993. Historien går vidare mot sitt mål, och 1993 var jag fem år gammal och levde ett bra barndomsliv i lilla trygga Tidaholm. Men Sacred Reich däremot rockade vidare runt jordklotet och hade precis släppt sitt fjärde studioalster, Independent.
Bandet som i början spelade renodlad thrash hade nu börjat ändra sig lite smått och gått över till lite mer svängig groovig metal. Men man kan fortfarande höra att det var thrash det handlade om. Det albumbetitlade öppningsspåret är just thrash, men klättrar man ner till låt nummer 6, "Crawling", så är den mer tung och groovig.
Independent är en välbalanserad skiva. Thrash och groove går hand i hand och det låter aldrig fel nånstans. Phil Rind´s(bas och sång) röst är en utav dom bästa som jag någonsin hört i ett thrashband. Den är kraftfull och aldrig löjlig som James Hetfield´s i Metallica ibland kan vara. Wiley Arnett gör också, som alltid, ett bra jobb som leadgitarrist och lyser igenom på låtar som "I Never Said Goodbye" och "Supremacy".
Jag har nämnt Sacred Reich ett par gånger i min blogg, och det med glädje. Många i Sverige vet inte vilka de var och främst många metalfans vet inte vilka de var. Allt för många har missat detta band , som jag tycker tillhör de absolut bästa inom amerikansk metal. Kolla in videon till "Crawling" och se själva! http://www.youtube.com/watch?v=6_LYDjKz9tw
1992
1992. Man blir bara äldre och äldre i historien, man blir ju knappast yngre ju längre tiden går. Vi har kommit fram till år 1992 i historien och jag vet inte alls vad jag pysslade med då, men 4 år var jag iallafall.
Back to business. Pantera hade slagit igenom 1990 med albummet Cowboys From Hell och hade bara börjat sin vandring mot toppen av berget av legendarer för att själva hitta sin plats. Då förra plattan var mycket inspirerad utav power/speed metal och thrash så smälte den in i den nya vågen utav thrashband som dök upp i USA på den tiden (till exempelt Sacred Reich och Laaz Rockit).
Men 1992 hade metalscenen förändrats. Nirvana hade året innan släppt skivan Nevermind som hade skapat en ny sorts våg över musikvärlden, grungen. Pantera svarade då med att ge lyssnarna en rejäl jävla käftsmäll iform av skivan Vulgar Display of Power, som även den kom att ändra musikvärlden.
Skivan börjar med den thrashiga låten "Mouth For War", som faktiskt låter ganska mycket som förra skivan. En detalj som har ändrats dock är Phil Anselmos lite grötigare och skrikigare sång. Texterna har också dem ändrats till kaxigare och med mer aggresiv ton. Det märks bäst på skivans höjdpunkt, den brutalt tunga låten "Walk". Dimebag Darrell på gitarr har här skivans absolut bästa stund, med allt från det simpla en nots riffet till det underbart svängiga solot.
Vulgar Display of Power var och är otroligt viktig för metallens historia, och om du inte redan har hört den så borde du göra det! Kolla in videon till "Walk" här: http://www.youtube.com/watch?v=m5rd9iAqepA
1991
1991. Musiken blir yngre, och Jocke blir äldre. Så är livet ibland. Och nu kommer vi till den punkt då en utav världens bästa skivor spelades in, som allt för få hört talas om.
Min historia om Primus startade nog runt 1998 när första Tony Hawks Pro Skater kom ut till Play Station. Primus hade med låten "Jerry Was a Racecar Driver" på soundtracket och jag blev såld. Jag har alltid gillat lite annorlunda tappningar på metal, så denna skiva var lika given för mig som en lottovinst till en uteliggare.
Hur låter Sailing the Seas of Cheese då? Väldigt tungt, oerhört knepigt, annorlunda och väldigt Primus. Själva kännetecknet för bandets musik ligger mycket i Les Claypools leadspelstyp på bas, och på denna skivan används 6 strängar till fullo (på tidigare plattan Frizzle Fry användes bara 4-strängad bas).
Även en utav mina främsta favorit gitarrister kan finnnas i detta band, nämligen Larry Lalonde (som även vart med i dödsbandet Possessed). Hans tillbakalutade spelstil i bandet är väldigt speciell, och hans solon brukar vara unikt framförda. En favorit där man får höra hela Larrys potential på plattan är "Tommy the Cat".
Bandet har också en väldigt grymm batterist iform av Tim Alexander. Hans driv i trummandet och hans teknikalitet är väldigt givande för bandets sound. Här kommer en länk med Tims solo från dvd:n Hallucino Genetics (kolla bara in det gigantiska trummsättet!!!)
http://www.youtube.com/watch?v=SqbBvAEUaYo
Övrig kuriosa i bandet är väl att Les Claypool auditionerade som Metallicas nya basist efter Cliff Burtons död, men enligt ryktena fick han inte platsen eftersom han spelade för bra! Youtube länk: http://www.youtube.com/watch?v=9USb_OQza44
1990
1990. Jocke firar 2 års dag, men undrar vilken musik man lyssnade på då? En sak som är femhundra procent säkert är att det inte var något med Suicidal Tendencies iallafall.
I vilket fall som helst så har vi här en guldpärla inom en svår definerad metal genre. För till en början så var Suicidal Tendencies stil väldigt olikt allt annat. Punkarna hatade dom för att de var inte tillräckligt punk, och metalheadsen hatade dom eftersom de inte var tillräckligt metal. På detta album (Lights, Camera , Revolution) så blir det någon sorts blandning utav hardcore, funk, thrash och groove som står på menyn. Och jag gillar det!
Den första videon (och också den låt som jag diggar mest på skivan) jag såg var "Send Me Your Money" på VH1. Jag blev frälst på en gång. Basgångarna och den groovigt distade guran fick mig intresserad, sen att videon var skoj var ju bara ett plus. Här är en youtube länk till "Send Me Your Money" videon: http://www.youtube.com/watch?v=nVwto8Xk2o4
Den riktigt episka låten på denna skivan är dock "You Can´t Bring Me Down" som börjar med ett riktigt skönt thrash solo, följt av ett ganska Anthrax och Metallica inspirerat riff. Och när jag nu nämner det så finns det lite rolig fakta om Suicidal Tenedencies angående Metallica. Det är nämligen så att Rob Trujillo brukade funka loss i Suicidal Tendencies innan han konverterade till supergruppen (personligen tycker jag att han gjorde ett bättre jobb i sin gamla grupp).
Kolla upp den här skivan, för den rockar på ett lite annorlunda vis!
1989
1989. Jocke firar ett år och får samtidigt en lillebror (inte på samma dag...). Nog med snack om mig, nu ska det
handla om det Brasilianska Death/Thrash bandet Sepultura.
Från början bestod bandet utav "orginal" uppsättningen Max och Igor Cavalera, Paulo Junior och Jairo "T" Guedes. Tillsammans spelade dom in Ep:n Bestial Devastation 1985 och 1986 fullängdaren Morbid Visions. Bandet hade på dessa skivor tydliga Venom vibbar, och influerade många svenska death och black metal band. Efter Morbid Visions lämnade Jairo T bandet, och Andreas Kisser blev ny gitarrist. Den nu klassiska Sepultura uppsättningen spelade in Schizophrenia 1987, och fick nu sitt orginella death/thrash sound.
Men nu handlar ju faktiskt detta inlägg om 1989, och deras skiva Beneath the Remains. Beneath the Remains är en
klassisk skiva som många håller kärt. Denna skiva var den första som spelades in på ett stort skivbolag med gruppen,
och äntligen fick dom ett bra sound fram mixat. Låtar som "Mass Hypnosis", "Inner Self" och "Beneath the Remains" är självklara thrashgiganter. Här är ett youtube smakprov från dvd:n Chaos DVD med låten "Inner Self" : http://www.youtube.com/watch?v=L_rb18v6Kxk
Denna skiva är faktiskt genom moshig, så står du inte och headbangar framför närmsta högtalare när du hör denna
skiva så har du inte mycket metal smak överhuvudtaget....
1988
1988. Två år innan detta album ens var påtänkt (eller jag var påtänkt) släppte Slayer sin tidlösa skiva Reign In Blood. Många anser att denna skiva är den bästa thrashplattan som någonsin gjorts, och jag håller faktiskt med till viss del. Ingen annan skiva i hela världen har nog inspirerat så många musiker inom så många olika genrer som denna skiva.
Men nu är det ju inte 1986 jag ska skriva om, utan mitt födelse år. Thrashen stormade över jordklotet och många började få nys om denna snabba punkinfluerade sorts metal. Metallica hade slagit igenom med Master of Puppets samma år som Reign in Blood, och Sacred Reich hade släppt Surf Nicaragua (den näst bästa skivan år 1988). Slayer hade visat att de kunde spela snabb thrash, och många band tog detta spelsätt till sig. Men inför uppföljaren till deras epos hade de andra planer för sig.
Redan när man hör det självbetitlade öppningspåret till South of Heaven så kan man höra att Slayer hade ändrat formulan lite jämfört med Reign In Blood. En tung harmonislinga som inte går i tvåtakt. Och efter denna mästerliga låt kommer den oerhört ondskefulla och blytunga låten "Spill the Blood". Denna låt avnjuts bäst på dvdn Still Reigning. Youtube länk: http://www.youtube.com/watch?v=ZpJpna7ZT5g
South of Heaven kom alltså att ta ut svängarna lite i vad man kan kalla thrash genom att sänka tempot lite och att slänga in mer harmonier och melodier. Men det finns självklart några ånglok till låtar på denna skiva också, till exempel "Silent Scream" som har ett jäkla driv på dubbelkaggarna.
Kolla in denna skivan, den är en utav de bästa från 1988!
